earthzero.blogg.se

Pandemin har skördat många offer, tusentals döda. Nu visar det sig att pandemin också bäddat för att skörda offer i framtiden. Det handlar om alla barn som inte kunnat gå till sina skolor. Det handlar i synnerhet om barn i fattigare familjer utan dator med möjlighet till distansundervisning, fattigare familjer där mat på bordet inte är en självklarhet, fattigare familjer där barn som är hemma måste fokusera på att hjälpa till och jobba och därmed ha ännu mindre tid att studera.

 

För varje år som ett lands befolkning går i skolan, ökar BNP med 10% per kapita enligt Nicholas Eberstadt i Foreign Affairs. Det finns mycket som skiljer länder från varandra - geografi, grannländer, religion, och historia. Vägen till välstånd är dock det samma för alla: bygg bra och rättvisa institutioner, ge mer makt åt kvinnor, utbildada befolkning och börja handla med andra.

 

Perioden efter Sovjets kollaps har sett den största ökningen av att lyfta människor runt om värden ur fattigdom någonsin. Under 90-talet så öppnande Kina, Indien, Östeuropa och Latin Amerika upp sina marknader. Nästan tre miljarder människor anslöt sig till det kapitalistiska systemet vilket ledde till jobb och mer pengar och ökad välfärd. Öppnandet medförde även ökat utbyte av ideer. I takt med att bygga sina ekonomier, har miljoner unga åkt till väst för att studera. Samtidigt har länder investerat i sina egna läroanstalter. Kina har näst flest top universitet i världen efter USA.

 

För mig i Sverige har utbildningsmöjligheterna aldrig varit större. Genom min dator och internet kommer jag åt kurser från världens alla stora läroanstalter. Kvaliteten ökar och kostnaden sjunker. Privatpersoner delar med sig av sin kunskap gratis via youtube. Även utan internet så har svenskar haft ett otroligt privilegium genom folkhögskolor, ABF och studiecirklar ofta utan större kostnader. Lärande är en rättighet och staten har gjort det tillgängligt.

 

I fattigare länder är lärandet en förmån. Rika har tillgång till bättre skolor och bättre teknik. Fattigare barn har svårt att komma ikapp när de välbetalda jobben kräver allt högre utbildning.

 

Inför vilka hinder står en ungdom från en fattigare förort i till exempel Lima, Peru från att fortsätta sin skolgång när skolorna är stängda?

 

1. Tillgång till internet. Färre än hälften av hem i Latinamerika är kopplade till internet. Tillgången till internet sker i huvudsak via mobil. Mobilen är dock inte adekvat för utbildning.

 

2. Tillgång till dator. 65% av hushåll i Nord, Mellan och Sydamerika har en dator. Då denna sifra verkar hög, så kommer länder som USA och Canada med 90% datorpenetration, höja medelvärdet avsevärt.

 

3. Studiero. Jag har kört runt i Limas förorter och i flera fattiga områden är byggnader inte färdigställda och elen tjuvkopplas från elstolpen. Utan dörrar eller tillförlitlig el så har det ingen betydelse att det finns en dator i hemmet.

 

4. Stöd av föräldrar. 38% av Perus befolkning över 25 års ålder har en gymnasial utbildning. Föräldrarnas utbildning påverkar barnen genom den hjälp och det stöd de kan få hemma. Vill du läsa mer om Perus utbildningssystem: WES

 

 

Latinamerikanska regeringar har sett detta hot och börjat adressera det. Peru regering har beställt hundratusentals läsplattor. Dock ser de inte ut att levereras förrän oktober 2020 och då har många barn tappat 6 månaders skolgång.

 

Hur ska Latinamerika agera för att inte tappa mark? Hur skall de göra för att garantera alla sina unga medborgare en utbildning så att de kan växa och leva självständiga liv? I Asien har länder som Sydkorea gått från att vara ett av världens fattigaste länder till ett av de rikaste med en otroligt välutbildad befolkning som leder till att landet innoverar och skapar inom teknik och kultur. Med andra ord: det går när det ses som en angelägenhet för landet och inte handelsvara.