earthzero.blogg.se

Resan till Dolomiterna bokades veckan efter sportlovet 2019. Världen var lugn då. Dagarna innan avresan februari 2020 hade Italien fått sina första fall av Coronasmitta. Jag lekte med tanken att vi kanske inte borde åka men såg genast långa lönlösa samtal med flygbolag och hotell om att få pengar tillbaka för jag kanske kan bli smittad. Ett par fall i Italien, Europa, väst skall inte vara något problem. Skulle det hnda något, så är det EU och demokrati så vi kommer att komma hem. Arabba, Bellunoprovinsen - Dolomiterna - Härlig skidåkning Men tänk om... Jag föreställde mig hur våra dagar skulle vara i Italien och åkte och köpte en halvliter alcogel för att fylla de små flaskorna vi skulle ta med oss varje dag. Vi for till Italien med fem datorer - skola, privat och jobb packades ned. Om vi fastnar så kommer vi åtminstone kunna fortsätta jobba, plugga och kommunicera. Likaså hade vi sex mobiler med oss. Jobb och privat. Ankomsten till Venedigs flygplats den 23 februari var mest fokuserad på skidor som inte kom fram. Snopet så såg vi hur de lades på marken bredvid plannet för de fick inte plats på ett flygplan smockfullt med framförallt amerikanska turister. Vi sprang runt mellan köer. Väl utanför Marco Polos flygplats skiner solen genom vårdiset. Det värmer så bra att stå i 20 graders värme när vi väntar på bilen. Redan första skiddagen kunde vi läsa på nyheterna om hur coronasmittan redan spridits i Italien. Nyheterna visade direktsända presskonferenser där ministrarar från provins, region och stat förklarade läget. Snabbt blev ett tiotal städer inte bara utpekade. De stängdes av och varje dag intervjuades polisen som vaktade gränsen. Förstår inte Italienska för att förstå allt men den goda stämningen pekade på att det var allvarligt men inte kritiskt. Vi har valt att bo i lägenhet för att få mer flexibilitet med mattider. I det nuvarande klimatet så kändes det riktigt bra att inte trängas kring buffebord och trånga restauranglokaler. Ändå så spritade vi händer flera gånger. Skiddagarna förflöt som vanligt. Varje morgon kollade vi ryggplatta, hjälm, mobil och handsprit. Lite mindre folk i backarna. Ofta satt vi fyra själva i kbainliftar för 6, 8, 10 personer. Är det för att inte sitta med personer som kan smitta? Eller är det för att det är så lite tryck att vi kan vänta på nästa? På morgonen tittar avundsjukt på alla parkerade bilar utanför vårt lägenhetshotell. Vilken makt att kunna bestämma att åka när de vill. I vilken riktning de vill. En Holländsk familj bor för tillfället i Munchen. De är hemma på fyra timmar. Gränsen till Österrike är öppen. Larmet om ett stoppat tåg tidigare i veckan verkar ha varit en engångsföreteelse. Vi frågar Daniella i receptionen hur det ser ut med bokningarna. - Det ser bra ut. En familj skall komma från Storbrittanien men vi har inte hört annat än att de skall komma. Hon har inga svar på vad som kommer att hända. - Hur kan någon veta? En märklig känsla att vara först med att uppleva något även om det är något som hemskt som en Resan ner för bergen mot Venedig är lugn. I motsatta körfältet trängdes bilar på väg upp i bergen. Vi märkte efter ett tag att många bilar hade bara en passagerare. Skall de upp och jobba eller flyr de Venedig undrade vi? Kaoset på flygplatsen som mötte oss vid ankomsten var utbytt mot ett obehagligt lugn. Många fler gick runt med ansiktsmasker. Min egen dotter valde att sätta på sig en. Även om det var troligtvis lika mycket för att dölja ett sår på läppen hon fått av för mycket sol och för lite solfaktor. Insikt om den nya verkligheten infann sig när vi klev ombord på planet. Färre än 20 passagerare i ett plan som tar över 100. Ett flight som varit full alla tidigare år. Vi incheckning hade jag som vanligt frågat om planet var fullt. Kvinnan på andra sidan disken tittade upp på mig som om jag berättetat ett riktigt dåligt skämt. Planet från Munchen var dock överfullt. Stockholmare från olika skidanläggningar i Norra Italien möts på ett och samma plan. Det blir frivillig karantän.